Under behandlingen på sjukhuset blir det mycket väntetid, mellantid, ett slags ingentingtid som ska passera, så att livet sedan kan återupptas. I denna overkliga tidsbubbla ägnar Greider sig åt att skriva om sin barndom i Vingåker, sin mamma som nyligen dött, den fina vårdpersonalen, döden, kroppens sargade svaghet.

Det här är finstämt, sorgligt och hoppfullt skrivet ”i brutna rader” (från bokens undertitel). Skrivandet är Greiders sätt att hantera sorg, utsatthet och sitt eget sjukdomstillstånd, men det är en gudagåva att kunna omvandla en livskris till storartad romankonst på detta sätt. Vackert!*

*Och visst är även omslagets ladusvala vacker? Den ritade Göran Greider i andra klass 1967.